Fattighjon

Analfabet

2012-02-13T16:42:00.003+01:00

Gjorde mig av med facebook för 2 år sedan. Skaffade twitter för ett år sedan. Men nu gör jag slut med sociala medier igen. Läste en understreckare av Magnus Bremmer i Svenska Dagbladet om hur internet ändrar våra läsvanor och hur det påverkar vår koncentrationsförmåga och uppmärksamhet, och jag kände igen mig alldeles för väl. Distraktionsnivån. Att hålla i en röd tråd. Minnet. Rastlösheten. Jag är egentligen ingen rastlös person. Kan verkligen ligga och slöa utan att det börjar krypa i benen på mig. MEN de senaste åren har det krupit någon annanstans; i min hjärna, i mina ögon, i mina händer. Jag måste ha något framför mig, om det så är en bok, en telefon, en dator, tv:n eller ett handarbete. Och det är en rastlöshet som inte känns bra. Blir disträ och icke närvarande.

Åkte buss i morse och tänkte på hur mycket min hjärna processerar hela tiden på grund av att jag kan läsa. Det är helt ofrånkomligt när man väl lärt sig det. Det går inte att titta på något och försöka att inte läsa det. Lika svårt som det är att låtsas som att man inte kan gå om man kan gå. Man läser för att man kan. Busskurernas reklam, butikernas erbjudanden i versaler , företagsloggorna, tacky slogans, husnummer, gatuskyltar. Och hemma: texten på mjölkförpackningen, reklam, rubriker, tweets. Och det gör mig så trött. Längtade mig bort till arabiska, sanskrit, kinesiska; något som inte betyder något för en, som man inte ser något mönster i, som är tomma godtyckliga symboler. Att ge sin hjärna semester.

Motstånd

2012-02-09T22:27:00.002+01:00

Har skrivtorka pga har läst för mycket facklitteratur med torftigt språk och för att det bara serveras tråkiga nyheter överallt. Det är förlängd pensionsålder, det är främlingsfientlighet, det är ett icke fungerande Bank-id, ökad köttkonsumtion, smälta glaciärer, rubbade ekosystem, sexism. Jag har ett varmt hjärta, men händerna är kalla. Bed med handen på din plog, då välsignar bönens kraft din möda. Vill men orkar inte. Eller är det här ännu ett motstånd inom mig?

Har tänkt mycket på boxningen som jag gått på ett antal gånger nu. Får hjärtat bestämma så säger det JA JA JA. Det är kul. Det passar mig! Men inför varje träning känner jag ett motstånd. Motstånd kan vara bra. Det kan säga något om hela ens person, om ens rädslor och begränsningar. Något som man behöver utmana, ta itu med. Eller så står motståndet för en intellektuell varning som från varje litet muskelfäste försöker frammana en röst som säger: SLUTA! VAD GÖR DU MOT DIN KROPP!? De stumma slagen mot säcken - jag känner hur rörelsen går ut i lederna. Hur en felaktig vridning möblerar om höften. Blir tokig på att inte förstå vad motståndet betyder! Att jag inte känner min kropp och mig själv tillräckligt bra vid det här laget.

Lär känna min far, del 2

2012-02-09T10:01:00.001+01:00

Ex 2: ett annat mail med en dikt av Edith Södergran.

Lär känna min far, del 1.

2012-02-07T22:49:00.003+01:00

Ex 1. I veckan fick jag ett mail från pappa med DESSA bilder.

På sistone

2012-02-02T23:25:00.001+01:00

Har ingenting att skriva om. Allt är: grått
Och det är för kallt för att: tänka

Flinck blundade och blundrade sig igenom hela Skavlan.

Kaosig bild på ett gäng genier.

Sen fick jag hålla i wonderchild som somnade i min famn.

Jag gick och boxades. Tränaren - inte så jättepedagogisk: "Nej nej nej! Fel fel fel! Du gör FEL!"

Besökte ett annat geni.

Lars! Så jävla skönt du ser ut att ha det! Vill också kunna somna så där.

Klassisk lek: Hmmm undrar var katten har gömt sig?

Med risk att framstå som crazy catlady - ännu en kattbild. Jag ÄLSKAR att man får ta henne i tassen och massera mellan tårna! Ni ska veta att innan vi skaffade katt så gillade jag inte katter. Men jag överlade med mig själv och kom på att det var något oreflekterat nedärvt från min katthatande mor från Tornedalen. Vad har ursprunget med det att göra, kanske ni undrar? Det ska jag säga er, att det har ALLT med det att göra! Enligt privata efterforskningar så har 100% av alla tornedalingar ett utpräglat katthat.

Veckan som gick

2012-02-01T22:45:00.000+01:00

För en vecka sedan satte jag mig på tåget. Färdades genom landskapet och V-bottenboostade genom att samtidigt läsa Sara Lidman.

Anlände till en gullig tågstation och lotsades per telefon genom samhället till ett magnifikt hus med punchveranda!

Det här huset fann jag på vägen. Ack, som dröm var den vacker att få. Finge jag välja och vraka så skulle jag allra helst vilja bo i ett bönhus/missionshus. Blir religiös bara av tanken.

Fina människor får fina barn. Alltså så mysig!

Serverades middag och nybakt bröd också. Brödet var inte bara gott utan även väldigt snyggt.

Biblia pauperum

2012-01-31T21:19:00.002+01:00

I helgen var jag på dop i Stadskyrkan. Det är inte ofta man får tillfälle att smyga in bakom altaret till det lilla korkapellet, men i lördags hade vi anledning. Där bak hänger en massa fina textilier av konstnärinnan Astrid Theselius. Jag tänker nu visa er några av dem:

Först lite gammeltestamentligt. Inte så mycket dramatiska ansiktsuttryck när Jona blir svald av valen. Kanske tar han bara ett riktigt riktigt djupt andetag.

Ängeln Gabriel: - Var hälsad du högt benådade! Var inte rädd, du skall bli bebådad. Förresten, här får du en vit lilja. Jag plockade den på väg hit.
Maria:- Ursäkta, kan du vara lite tyst. Ser du inte att jag sitter och läser.

Änglarna ba': "Nu dyker vi in den här himlakupolen och spelar lite harpa grabbar!"

Okej, vad hände med kroppsproportionerna här Astrid? Det var alltså Jesus (från Nasaret, Palestina) du hade i uppdrag att gestalta, inte asaguden Tor.

Jesus: - Det är ju ett envist rykte som har satt sig kvar länge, men egentligen började det bara som en kul grej. Jo, det var alltså så här att jag fäste två frigolitskivor på fötterna och gick ut i vattnet. Och så hade jag även en skitlång pinne med Englands flagga på att stödja mig med.

-/+

2012-01-26T20:24:00.003+01:00

NEGATIVT:

2-0 till HV71 mot SAIK i skrivande stund. Har helt freudianskt råkat kalla HV för HIV ett antal gånger nu. Ej alltså mitt favoritlag. TROTS att jag har hälften av mina genetiska anlag från den bygden. Ibland är blod inte tjockare.
Rövsömn. Sover pissdåligt och vrider mig i molande ryggvärk om nätterna. Halvdrömmer om att hoppa bungyjump. Känns som det enda sättet att räta ut min sneda kotpelare

POSITIVT:

Hypnogoga hallucinationer är nu inte förknippat med galenskap utan ses som en tillgång i kreativt skapande, enligt artikel i DN. Har dock svårt att se värdet i att tro att man håller på att bli kvävd av gastar/onda väsen. Kanske borde börja skriva ner korta strindbergska dagboksinlägg.
Det är mer: två steg framåt, ett steg bakåt än: ett steg framåt, två steg bakåt. Rent allmänt på livets väg alltså.

Några saker

2012-01-24T22:42:00.002+01:00

1. Har provat stamma idag. Det var svårt, men jag fick mycket beröm av en klasskompis som själv stammar. Det kändes bra. Imitation har liksom alltid varit min grej. Kanske kan dra nytta av det i det här sammanhanget

2. Uppdatering gällande boxning: Idag var det tempopass, dvs göra skitjobbiga grejer skitsnabbt med minimal vila däremellan. Har aldrig gjort så många armhävningar. Fick huvudvärk med plusmeny. Överväger att sluta. Jag är ingen tjej med tempo i. Ser mig själv som en tung, sävlig slugger.

3. PSL är förvisso grym, men please, det här med att Umeå skulle leverera musik för att det är en tråkig stad? Säger inte att det inte är så, säger snarare att alla som sysslar med musik, oavsett stad, på något vis har ett behov av att göra något för att det övriga livet inte är nog i sig, dvs alla som sysslar med musik har lite tråkigt för hade de haft himla roligt hela tiden skulle de inte ha tid eller lust att göra något annat än just det.

Busenkelt

2012-01-24T17:24:00.000+01:00

Jag är kluven, mellan självhjälpsböcker, Mia Thörnblomkäckhet och livscoachråd å ena sidan. Verklighet, personlighet, psykologiska pålagringar, uppväxt, biokemiska förutsättningar å den andra. En del saker kan jag köpa och vissa grejer är så enkla att ändra i sina gamla invanda beteendemönster att man blir förundrad när man står på andra sidan och tittar tillbaka på hur svårt man trodde det skulle vara. Men jag svär att den dagen då jag är mig själv fullt ut, då jag är sparklesparklelycklig, gör de rätta valen, tänker de rätta tankarna och är tryggheten själv, ska jag inte komma med hurtiga råd och uppmaningar till de som befinner sig där jag befunnit mig. Det är som att få bränt socker slängt i ansiktet. Sött men bittert. Att det verkar så buuusenkelt när det hos en själv är en kamp, ett Mount Everest man bestiger med fel material och hjälpmedel, utan karta och kompass. Man kräks på det. Inte för att det inte är bra och goda råd eller att man inte uppskattar omtanken utan för att man känner sig så värdelös. Oförmögen att leva så som man skulle vilja. Oförmögen till det enkla.

Skärmdumpskavalkad/Veckans tips

2012-01-23T20:12:00.002+01:00

Behöver jag säga att det är ännu en DOX-dokumentär som är veckans tips? Det här är The Wire på rikt, med skillnaden att dokumentärens huvudkaraktärer är Ceasefire som består av sk interrupters -exgängmedlemmar, vilka nu jobbar för att minska våldsbrotten i Chicago genom att gå ut och medla i bråk. Alla ser så jäääävla hårda ut och har namn som China Joe och Lil'Mikey (fastän man är 2 m lång åt alla sidor).
Här följer lite skärmdumpar där Flamo (ingen man ska bråka med, har suttit inne 15 av sina 32 levnadsår) stolt berättar för Ceasefire om när han gick in och avstyrde ett bråk.

Nåja, en bra början i alla fall.

Håkan Juholts förlorade heder

2012-01-22T16:28:00.002+01:00

Varför finns det ingen självrannsakan bland journalister och media?

Och varför ska allt gå så snabbt nu för tiden? Det finns inte längre utrymme för att ha långsiktiga 5- eller 10-årsmål att sträva mot. Självklart är sossarna i kris, men då kan man inte förvänta sig att det ska lösas med en karismatisk ledare över en dag. Blir lika förbannad när tränare sparkas hit och dit i elitserien för att ett lag inte presterar som de förväntas. Det är en tabell och några av dessa Sveriges tolv bästa lag måste ju ligga på under strecket och på jumboplatsen. Det säger sig självt. Och det kan bero på så mycket mer än en tränare. Lagen ser ofta så olika ut från säsong till säsong. Det tar tid att spela ihop sig med nya lagkamrater. Men det finns inga marginaler. Vinner man inga matcher så får man lämna sin post. Man får inte tänka i 5-årsplaner som att man inom 5 år ska vara topp 3. Allt ska hända NU NU NU.

Million Dollar Baby / Hundrakronorsbruden

2012-01-19T20:33:00.001+01:00

I tisdags var jag på boxning tillsammans med B och började därmed min upptäcksresa genom svettiga idrottslokaler för att finna den träningsform jag ska ägna mig åt i framtiden. Här - en liten recension:

Lokalen: Ruff, på ett mycket positivt sätt.
Doft: Gummi, svettimpregnerade handskar och tillbakahållna aggressioner
Träningen: Först uppvärmning, dvs springa runt lokalen och göra klassiska rörelser som veva med armar eller plocka upp något imaginärt föremål från golvet och hoppa upp med det (?). Därefter fick vi ställa oss på rad och träna på olika slag (rak vänster, rak höger och vänsterkrok), varvid tränaren gick förbi alla som på ett militärled och korrigerade de som inte gjorde rätt (OBS! Jag var ej en av dem!). Sedan: på med handskar! Öva olika slag mot ens partner. Sist: byta till säckhandskar! Glömma allt man lärt sig och börja mata slag på en säck och vid kommando göra någon jobbig grej (armhävningar PÅ KNOGARNA, situps, rygglyft, ner i golvet och hoppa upp högt samt hoppa som små grodor) för att sedan gå tillbaka till säcken och mata på allt man har. Träningen kändes sammanfattningsvis väldigt gammeldags, som att den har sett likadan ut i århundraden.
Sämst: Uppvärmningen var ganska slarvig med vissa rörelser och töjningar som kändes direkt livsfarliga för t ex nackar uppbyggda efter duplolegoprincipen, men det fanns något charmigt opolerat över det.
Bäst: Mitt sällskap Slugger B. Bra allsidig träning. Tränar både kondition, styrka, teknik och smidighet. Ska prova några gånger till innan jag bestämmer mig. Det är inte som med fotboll eller dans, att man har ett bäst-före-datum på sig. Tydligen kan man bli världsmästare vid 40 års ålder om man börjar träna när man är 28, så utsikterna ser ju helt klart goda ut.

Till M

2012-01-14T17:11:00.003+01:00

För att du är en av de starkaste, ärligaste, härligaste, mäktigaste personer jag känner. Jag är så djupt stolt och imponerad över ditt mod och din öppenhet. Du är en förebild i så mycket och det är sant; det kommer att bli bra, och du är värd allt det bästa.

Ang träning

2012-01-13T11:05:00.001+01:00

På sistone har jag känt så här; skulle jag vakna upp en dag utan att ha ont någonstans så skulle jag springa hela tiden. Som barnen springer till skolan på morgonen - så skulle jag också springa, överallt. Jubla av glädje och tacka livet genom att använda varenda muskel i kroppen hela tiden. Det sägs ju att det finns en träningsform för alla. Själv har jag inte hittat den, eller jag har haft sådana sporter som jag senare har blivit tvingad att sluta med pga sämst kropp, men jag tänker att jag under 2012 ska försöka hitta någonting som passar mig just nu. Det blir till att förnedra sig och gå på nybörjarintag tillsammans med 14-åringar men jaja, då får det väl vara så. Tant har man ju känt sig som förr liksom. Jag tänker: taekwondo, military training och någon slags dans till att börja med. Det är okej, man får skratta.

Hämnden är ljuv

2012-01-13T10:03:00.001+01:00

Drömmar är en fantastisk sak. Ibland berättar de om hur man mår, om hur man skulle kunna må, andra gånger underhåller de genom sitt sjuka innehåll. Inatt drömde jag om dig. Ja det är den tölpaktige röven alltså. Har blivit så uppjagad på sistone av alla positiva ordalag du nämnts i att min hjärna tog ut sin egen hämnd på dig i drömmen. Du kom framsmygandes bakom mig och frågade om du kunde få en puss varav du fick ett spydigt "eh... Nä." till svar. Sen låste jag fast dig på en bergochdalbanevagn och där fick du sitta i några dygn, åka upp och ner och spy och om jag var snäll så gav jag dig lite vatten. Tack drömmen för den hämnden så att jag slipper göra något liknande irl.

Veckans tips: Paradiset

2012-01-10T19:58:00.005+01:00

Hans och Kerstin har varit gifta i 65 år. En dag bestämmer sig Hans för att han vill sätta upp en fondtapet i sommarstugan vid Torneälven. En dokumentär om meningsskiljaktigheter.

Tölp

2012-01-08T15:36:00.002+01:00

Vill skriva något argt. Om dig. Om sådana som du. Som tycks kunna bete sig hur lumpet som helst, men ändå kommer undan med det. Som sviker och bedrar och bränner broar av guld omkring dig medan folk bortförklarar det med att det är sådan som du är. Du förtjänar inte ett till förtroende. I min bok är du bara: lumpen. Allt du gör: lumpet.

Avslutar med ett citat från min käre Erik Satie: "Tölpaktige röv, jag skiter på dig härifrån av alla krafter".

Korvhälsningar / Fattighjonet.

Det vackraste jag vet

2012-01-05T20:22:00.002+01:00

Om jag finge välja en bild att ha innanför mina ögonlock skulle det vara bilden av en skidskytt i stående position. Det är en sådan fägnad att man dånar vid själva anblicken. Den där tiltade höften får dem att likna grekiska statyer. Hittade ingen perfekt bild när jag googlade runt, men man kan ana beuty hos skytten i gul ledarväst. Vad skulle ni sätta innanför era ögonlock?

Bygdens äldsta by

2012-01-05T16:03:00.000+01:00

Det är något med ljuset. Man blir en lite bättre människa, lite mer älskande, lite mer älskvärd.

2011 i låtar

2012-01-05T13:04:00.002+01:00

Har väl lyssnat på ungefär samma sak som alla andra under året. Gör detta mest för min egen, och mitt dåliga minnes skull. Vissa är låtar jag alltid återkommer till, andra är från året som gått.

#10 Bonnie Raitt - I cant make you love me

#9 Björn Olsson - Låt i H-moll

#8 Mattias Alkberg - Bit i kudden, skattebetalare

#7 Peter Gabriel och Kate Bush - Don´t give up

#6 Veronica Maggio - Satan i gatan

#5 Fleet Foxes - Battery Kinzie

#4 PJ Harvey - The glorious land

#3 Bon Iver - Holocene

#2 Stevie Nicks - Wild Heart

#1 James Blake - The Wilhelm scream

Allt kommer att bli bra.

2012-01-03T21:31:00.000+01:00

Uppåt, framåt.

2012-01-02T01:09:00.002+01:00

Under 2012 ska jag försöka att se glaset mer halvfullt än halvtomt. Skämmas mindre.
Jag ska försöka mer istället för att lova. Då blir fallet så mycket mjukare och mer förlåtande.
Jag ska lyssna mer på bra musik. Hitta en träningsform som passar mig och försöka känna mig nöjd med det.
Jag ska lyfta blicken, spana utåt och framåt istället för inåt och bakåt. Vända upp och ner på latrinhinken. Bygga sandslott istället för luftslott.

2011 del 4

2011-12-31T14:12:00.004+01:00

OKTOBER

Började släkt´nforska.

Fyllde år på ett berg.

Åt skördefestmåltider stup i kvarten.

Träffade fina kaffeflickor.

Såg en Sthlm Openfinal.

NOVEMBER

Gjorde praktik i Skellefteå.

Åkte hem till Umeå på helgerna. Snön kom aldrig.

DECEMBER

Det blev adventstider.

Snön kom!

Lussekatten var fin.

Jullunch i finaste huset.

Firade en Gothig Jul.

Juldagsgrill vid Vändskivan

2011 del 3

2011-12-31T13:55:00.002+01:00

JULI

Jobbade med slipning och målning av ett visst drömhus tillhörande en viss bror.

Var på auktion. Köpte ingenting.

Älskade Västerbotten.

Hälsade på Nydala och två stugägare.

Besökte Udden.

Mörka ödesmättade moln tornade upp sig.

Tände ett ljus.

Skaffade iphone.

AUGUSTI

Hälsade på mormor på hemmet (egenvirkad väst + Nikekeps= geni).

Vandrade i dödsskuggans dal.

Fick höra estradpoeten Charlie Åkerlund...

...och se ett episkt dansnummer signerat Yo Han.

SEPTEMBER

Plockade en massa lingon.

Firade ett födelsedagsbarn som flyttade hem.

Fotade kläder jag växt ur.

Hade ömma känslor för genibarn.

2011 del 2

2011-12-30T20:19:00.000+01:00

APRIL

Tog årets bild.

Firade påsk och försökte identifiera mig med St. Anna.

Åt vaktelägg! Det smakade - ägg.

Fick potatis av pappa. Den här sorten trivs bäst med exakta avstånd mellan plantorna, annars flippar den ur.

Träffade en far och en dotter som utan varandras vetskap hade köpt likadana solbrillor.

MAJ

Fred fyllde år.

Åkte till Stockholm på praktik. Hade den här utsikten så gott som varje kväll.

En kväll hade jag dock den här utsikten. Inte illa.

Träffade även fina utflyttade.

Bodde mittemot pizzaUSApizza.

Ramlade omkull och slog mig rejält på min armbåge. Träskallen förblev dock intakt.

Träffade finaste Johannes.

Vi hade (nästan) likadana bögslungor.

Fick träffa en ny människa. Alltså jag menar HELT ny!

JUNI

Latade mig i Baggböle medan jag tittade på Nina som arbetade och slet.

Ola och Fred var ungdomliga och hade kepsen bakochfram. Nä skämta ba, de var gubbiga och satte kepsen bakochfram för att inte bränna sig i nacken.

Bölesholmarna besöktes.

Fashion report from Kassjö.

Midsommarfirande på Haga.

2011 del 1

2011-12-29T22:22:00.001+01:00

JANUARI

Fastnade på busstationen i Vilhelmina på väg till Klimpfjäll. I 3 timmar. Träffade spännande lokala invånare. En kvinna med långa gråspräckliga flätor berättade häpnadsväckande historier om hur hon fått handpåläggning av byns präst och blivit helad från krokiga fingrar.

Målet var en gullig sportig familj och snöstänkta berg fallera.

Vi skaffade oss en katt som fick heta Janson. Mycken glädje och tröst hon skänkt ens hjärta.

Hann med en sväng till Stockholm, fina vänner, pinjemun och klyschiga farväl vid vatten

FEBRUARI

Fick träffa en ny människa, och en gammal.

Hängde på torsdagslottas.

Prövade ett annat fjäll och bodde som en kung.

MARS

Åkte på utflykt till Kont och grillade med finfolket.

En viss stjärna fyllde ett år.

Toaletträdet

2011-12-28T21:55:00.000+01:00

Demonstrerar härmed - toaletträdet. Fann det när jag var ute och plockade lingon i höstas. Lägg väl märke till den lämpliga placeringen av stödtallen samt - ej att förglömma - den autentiska skitminen. Det enda minuset var den fria fallhöjden på 3 m. Slut på demonstration.

Scarface

2011-12-27T19:55:00.000+01:00

När jag kom hem med skolfotot den dagen tog jag min sexåriga pekfingernagel och skrapade märken i alla mina klasskompisars ansikten. Blev så småningom påkommen av mor och far som förklarade att man inte fick göra så, att det var elakt. Då skrapade jag bort en bit färg på min egen haka och menade att jag ju hade gjort samma sak på alla och därför inte var taskig. Fast det stämde inte riktigt. Ett ansikte förblev oskrapat. Förskolelärarinnan Bodils. Jag minns inte så mycket mer än att hon hade blå ögonskugga och mascara och luktade hårspray, men något bra måste hon ha gjort för att vara den ende som förtjänade ett obesudlat klassfotoansikte.

Post scriptum

2011-12-19T21:52:00.000+01:00

Var i hemstaden för en helg sedan. Där såg det ut som i Narnia. Snötunga grenar välvde sig över vägen och Aslan blåste kyliga vindpustar genom byn.

Plogbilen hade mejat ner vår brevlåda, först bara locket, och på tillbakavägen tog han med sig resten. Det är den sortens spänning i vardagen jag gillar.

Hittade ett recept jag skrev när jag var en sisådär fyra, fem år. ANNAS SPESIAL RESEPT SOM HETER KNÄCK/KOLA. Hej begynnelsen av sockerberoendet.

Uppväckt

2011-12-18T13:17:00.001+01:00

Blev väckt av ett telefonsamtal i morse. I andra sidan luren hörde man en liten barnamun som först bara andades. Sedan sa den Hej! Anna omma? Kunde så klart inte motstå den fina inviten så jag åkte dit en liten stund. Älskade älskade barn.

En varm röv är en glad röv

2011-12-14T19:22:00.002+01:00

Hej. Dessa önskar jag mig i juleklapp. Sportiga mamelucker i microfleece och andra funktionsmaterial. Ja ni hör, funktionsmaterialen håller på att krypa närmare och närmare skinnet. Det som började så oskyldigt med ett pannband slutade i ett par 500-kronorsmamelucker.

Journal

2011-12-14T11:29:00.001+01:00

Var till vårdcentralen på återbesök förra veckan. Blir ledsen när jag tänker på den där läkaren. Han satt som en säck potatis i sin kontorsstol, snurrade fram och tillbaka och petade tänderna medan jag pratade. Sedan tog han en penna och stoppar in den i örat medan han sa: "Jag tycker att du verkar lite deprimerad". Ville säga till honom: "Och jag tycker att du verkar lite nonchalant och socialt inkompetent." Bytte sedan läkare och beställde min journal. Där skriver förra läkaren att jag hade viss svarslatens och att jag var tvungen att ta sats innan jag skulle säga något. Jamen ursäkta mig då, men jag blev inte särskilt peppad att svara en som verkar så ointresserad att han glömmer bort att det inte är okej att inför en patient rensa tänder och öron från smuts.

Liveblog!

2011-12-12T21:43:00.000+01:00

I brist på annat, där annat representerar: inte så mycket värt att skriva om, men i magnitud mätt väldigt mycket, kör jag lite liveblog. Bilden är tagen för 4 minuter sedan. I stora grytan ligger färdigkokt lingonsylt. I den lilla puttrar knäcken sig bärstensgul. Vet inte vem jag försöker övertyga om att jag är en redig kvinna, god hemmafru osv. Er eller mig själv. För bådas vetskap; jag är ingetdera, varken redig eller hemmafru.

Två gulliga

2011-12-06T21:31:00.001+01:00

Ah, har nu duschat mig i skamsköljningen av mitt förra inlägg. Ska låta inpackningen riktigt gnussa in sig i huden. För att kompensera för skammen bjuder jag idag på två bilder som gör mig glad så att man kan glömma och gå vidare.

Bild 1. Gjorde ett pepparkakshärbre i helgen. Blev VÄLDIGT nöjd med timringen och slutresultatet. Dock löstes fundamentet på vilket det stod upp dag 2, troligtvis pga lite fuktig mossa som drog röta över degen och gjorde den till mjuk pepparkaka. Dock inget allvarligt. Alla väggar förblev intakta. Florsockret - lika tunt som snötäcket utanför fönstret.

Bild 2. En VÄLDIGT gullig önskelista av ett barn på 10 år som jag känner. Hon ger mig hopp om framtiden! Att barn kan få vara barn så länge de är barn. Nr 2. "Skivan som heter "Hits for kids"" är så väldigt rar. Men framför allt hennes modesta önskning nr 6. "Ett eget lim". Jag dör så fint! Hon vill ha ett eget lim! Sedan ska säga att önskelistan inte goes on and on and on forever and ever. Nej, den slutar där, med sex önskningar. Hon hade tänkt önska sig en prenumeration på KamratPosten också (GULLIGT!) men tyckte att det kanske var lite väl dyrt (249:-) så det behövde hon inte önska sig.

Barn alltså. Det är nog det enda som får mig på riktigt gott humör nowadays.

Vikt(igt)

2011-12-05T20:14:00.001+01:00

Jag tycker att det här med vikt är problematiskt. Jag fattar grejen med att inte skriva om ens tankar kring vikt i offentliga forum. Sämst på alla sätt. Man vill inte vara den som självömkar. Och man vill inte vara den som får andra att må dåligt. Men det stannar inte där. Det är liksom tabu att prata om det övrig tid också. Med familj och vänner. Lite stoppa-huvudet-i-sanden-attityd. Ser man inte problemet så finns det inte heller. Men det finns. En del har problem med att gå upp i vikt. Andra har problem att gå ner i vikt. För vissa är mat laddat. Några tränar alldeles för mycket, andra på tok för lite. Man kan ha värk som hindrar en att träna. Man kan tycka att det är jobbigt att jämföra sig med folk utifrån en massa parametrar: vikt, utseende, kroppar, träning, hälsa, självförtroende, personlighet. Och man kan känna skuldkänslor för en massa saker. Att man äter för stora portioner. Att man äter för små. Att man är kräsen när man är bortbjuden och blir serverad något man inte gillar. Att man inte gör sin kropp en tjänst och pallrar sig iväg till gymmet. Att man tänker det man tänker. Att man inte är stark nog att inte låta det ta upp en stor del av ens liv. Att man låter det begränsa ens person. Och fan, jag vet inte vart jag vill komma med det här, jag tror ju inte att det är en great idé att mata monstret men att lägga locket på är uppenbarligen inte heller en särskilt effektiv metod. Det borde finnas ett konstruktivt alternativ till båda de här idiotsätten.

PS. OBS!!! Fisheyeeffekt på bilden varav hängpattar och dylikt. Dock hög överensstämmelse med självbilden. DS

Skryt.

2011-12-01T19:22:00.000+01:00

Vilket är ert bästa skryt? Alltså ett sånt skryt ni nästan blir förnärmade av att berätta för att ni inte vill verka skrytiga?
Här bjuder jag på mina två bästa skryt:
1.Var en gång i London och åt den bästa kinamaten jag någonsin ätit. Bjöd gjorde: Anton Corbijn.
2. Har en handskriven lapp från Håkan Hellström i plånboken, med hans mail på ena sidan och en aldrig använd textrad på andra sidan.
/ *förnärmad*

Insiderjobb

2011-11-30T22:04:00.000+01:00

Var i veckan på besök i Stadshuset. Det ni nu ska få se är bilder från S k o l k o n t o r e t. Bilderna är tagna i ett konferensrum där en whiteboard från ett hemligt möte om skolans framtid lämnats outsuddad. Det vi ser är alltså ett flödesschema över dagens skolpolitik, ett arbete som pågår bakom kulisser och lyckta dörrar.

Detta är vad de kommit fram till: tja, alltså då menar de tydligen, om jag förstår det rätt, att man kan dela upp grundskolan i vanliga grundskoleklasser och specialklasser. Grundskolan ska inte, jag upprepar INTE ha att göra med "junk". Spec.klasser kan dock innefatta både "with junk" och "without junk".

Slutsatsen: Skolan ska eftersträva "without junk".

Var tvungen att fota detta ohyggliga offentliga konstverk som kommunalarbetarna på S k o l k o n t o r e t tvingas vila sina ögon på i konferensrummet. Vad föreställer det? Jag kan bara hoppas att det är tavlor som dessa de menar med "junk" när de skriver att de vill eftersträva "without junk".

För övrigt så ser världen ut så här mest hela tiden nowadays. Dag och natt är ett och samma. Oavsett om klockan bara är tre drabbas jag ständigt av känslan att jag inget mer har att få ut av dagen. Dagsverket är gjort. Kvar återstår bara middag, disk och lite slött bloggande.

Fashion report from Ullas!

2011-11-23T20:39:00.000+01:00

Sista veckan i Ske-å. När ensamheten sätter in som värst en onsdagskväll kan man alltid trösta sig med att minnas tillbaka till en lördag för inte så längesedan, då lyckan stod mig bi. Ett 2xUllasmaraton tillsammans med en viss stadt avslutades med ett misslyckat kakbak i det fattighjonska hemmet. Det kan ha varit receptets proportioner eller det faktum att vi glömde kylskåpsmomentet, eller kanske det att vi inte hade det finska handlaget, men det som skulle föreställa pinnar flöt ut och bildade istället ovala speglar. Nog om det. Måste nu presentera detta -Salomon Momentum Headband! Ni vet det inte än, men snart kommer ni alla falla för funktionens frestelse, lägga er fåfänga i samma låda som sommarkläderna och förundras över hur ni någonsin kunnat vandra genom nätter med öronmusslorna blottade för arktisk kyla. Ett är säkert, jag står näst på tur.

Anna

2011-11-22T18:45:00.000+01:00

Besökte idag en herrgård. Det var en makalös upplevelse för ett fattighjon som jag. Som ni förstår så stod jag avvaktande och fotograferade huset i väntan på att bli insläppt. Några sekunder efter att bilden togs gavs klartecken att även jag fick stiga på. En 2-rätters lunch med bordsservering väntade på oss och som jag smorde mitt krås!

Efter intagen måltid gick vi upp på övervåningen och besökte den här unga damens rum. Detta är Anna Nordlander, född 1843 och uppvuxen i Skellefteås prästgård tillsammans med 5 syskon. Systrarna undervisades i hemmet och på schemat stod musik, teckning och måleri i centrum. 23 år gammal antogs Anna vid Kungliga Konstakademiens fruntimmersavdelning som öppnat upp för kvinnor två år tidigare. Och ja, det var helt i linje med gängse språkbruk att kalla kvinnor för fruntimmer! Jag gillar bilden på henne, en antydan till ett stramt krås på kragen, ett knappt skönjbart underbett och en blick som kanske i stunden vilar på en guldinramad oljemålning med naturromantiskt motiv.

Utöver hennes målningar föreställande västerbottniska skogs- och vinterlandskap, eller motiv från skogssamernas liv, hände det emellanåt att Anna förstrött satte sig och korsstygnsbroderade. På denna märkduk stajlar hon genom att i marginalerna visa prov på alfabetetiska kunskaper (i alla fall det engelska, upp till z) samt att hon kan räkna till 16. Vänstermarginalens kryptering är dock svårare att förstå. Om jag läser det rätt får jag det till: "DENNNINMNENEN". Vad som här hände kan man ju bara gissa sig till men jag riktar genast misstanke om att den spillda rödvinsfläcken kan vara en pusselbit till ett korsstygnsdrama som spårat ut.

Här är själva Annas arbetsbord, eller ateljé skulle man kunna kalla det. En välanvänd palett slarvigt lämnad på det gedigna skrivbordet i ek (eller kanske valnöt?). Mystiska glasflaskor med flyktiga vätskor, ett bordsstaffli och en uppslagen bok. Men vänta, vad för slags bok är det Anna Nordlander läser?

Aha! Vid närmare granskning så ser man att här sitter hon och läser om sig själv! Nu ska jag inte kasta glas i stenhus, då jag själv måste antas vara min egen bloggs mesta besökare och läsare. Men ändå, lite skamlöst är det allt!

Och i brefstället - något slags idolbild eller visitkort föreställande - just det - sig själv.

Vi avslutade den trevliga husesynen med ett familjeporträtt som, i brist på konstnärinnans närvaro, i alla fall fick med en av hennes oljemålningar - "Hundar". En liten miss, i det annars gedigna arbetet med att återskapa den scenografi som kännetecknade 1800-talets högborgerliga inredningsstil, var de två värmeljusen som så försynt stod placerade på pelarbordet. Mina ögon undgick de dock inte! Ej heller den orkidé som planterats ned i en tidstypisk urna, som om det vore den mest naturliga sak att plantera ner i en tidskapsel som skickats 150 år tillbaka i tiden! Bah! När kom orkidéerna över huvud taget till Sverige? Typ 2001 i samband med en ödesdiger lägenhetsfotografering i Stockholm innerstad, vilken skulle vara startskottet för ett smaklöst frossande i skålar med limefrukter, krukor med timjan, färgen vit och Kitchen Aid's. Bara en gissning.

PRIVAT

2011-11-19T13:14:00.000+01:00

Bytte vårdcentral igår. Till en PRIVAT. Ja ni hörde rätt och ni får hata mig men desperationen vann över ideologin och jag tänkte att det var enda chansen att få bli hjälpt med mina fötter. Blev inmålad i ett hörn på min förra vårdcentral och kunde inte vidare med ärendet. Men ni ska inte tro att PRIVATA vårdcentraler är bättre på något vis! Jag fick vänta i TVÅ timmar innan jag fick träffa en läkare. Efter en timme hade jag läst ut hela fredagens DN och började få ont i ryggen av att ha suttit stilla så länge. Gick till receptionen och frågade om det blivit något fel. Det hade det inte. Jag började traska runt, trampade upp djupa fåror i linoleumgolvet, fram och tillbaka. Ställde mig vid ett bord och bläddrade förstrött i skvallertidningar som ville säga något, oklart vad, om Mette-Marit och prins Haakon. Läste om First Aid Kit i Dagens Industri. De var gulliga. Efter en halvtimmas traskande hämtade en sköterska mig och visade in mig till ett rum. Väl i dörren sa hon:
- Det är fortfarande lite väntetid men doktorn kommer så snart han kan.
Så jag fick fortsätta vänta. På en mindre yta. Kunde ta 4 steg åt vardera håll innan jag var tvungen att vända. I rummet fanns: kall brits klädd i papper, en burk med spatlar, blodtrycksmätare, stetoskop, ett skohorn samt ett måttband. Hann tänka: "Var det så här det kändes för Nelson Mandela i 27 år? Kände han sig lika rastlös efter en och en halv timme i sin cell? Vad gjorde han för att klara av det utan att bli knäpp?"
Själv tog jag måttbandet och började mäta mina kroppsdelar. Långfingret: 8,5 cm. Hela handen: 19 cm. Omkrets handled: 15 cm. Omkrets vad: vågar nästan inte skriva detta men ja ok, 38 cm!
Till slut kom doktorn. Han hittade ingen puls i mina fötter. Men trots att det var en PRIVAT vårdcentral kunde inte han heller ge något svar. Fick ett telefonnummer till någon slags fotexpert. Ska prova det, men om jag inte får något svar där är det enda som återstår kristallterapi och healing.
Kontentan med detta inlägg: PRIVAT är ej bättre så nu byter jag tillbaka.

Dröm

2011-11-13T14:28:00.000+01:00

Jag hade en dröm för en tid sedan. Jag sprang. Det gick lätt. Det gick snabbt. Jag kunde bestämma precis hur fort jag ville springa. Ingenting var för jobbigt. Vek så in på en friidrottarena. Där löptränade unga män och kvinnor med 0 i BMI. Jag sprang om dem en efter en, vilket förvånade både mig själv och dem. Medan deras utmejslade tunna löpararmar kämpade febrilt för att komma ikapp, schvungade mina gäddhäng helt obesvärat i luften. Deras quadriceps femoris arbetade till ingen nytta under deras 70-talskorta fladdriga shorts. Mina formlösa ben dundrade med lätthet förbi. Jag passerade mållinjen efter ett varv och var inte ens andfådd. Hade inte ont någonstans.
Sedan vaknade jag och haltade iväg till toaletten.

Sömndag

2011-11-13T11:27:00.000+01:00

Stirrar tomt mot ingenting.

Låtsas inte om elefanten.

Det är enklast så.

Upplysta vägar

2011-11-11T23:44:00.000+01:00

Hamnar ur gängorna. Andas min ungdom i den gamla hemstaden. Går genom tunnlar där jag och min vän sprayade idealistiska budskap i en önskan om en värld där allt kunde lösas om man bara lärde sig att kommunicera med varandra. "Prata mer" är sedan länge bortsanerat. Förlåt Skellefteå kommun för den kostnad det innebar. Jag tänkte inte så på den tiden. Om det var att hjärnan var fri, eller att den i alla fall hade en önskan om att få vara det. Och ändå fortfarande - lika dålig som förr. Gömmer orden djupt inne där de omvandlas från ord till en glömskans dy.

Möter människor vars ansikten jag känner igen men det är ansikten utan namn och sammanhang. Utklippta pappersdockor som jag nu möter i hockeyarenan, på ICA-butiken, på ett öde torg vars namn matchar dåligt med dess atmosfär. Blir rädd av det jag inte minns. Vad minns jag? Kommer jag minnas gårdagens piratkalas? Hur tung jag kände mig när jag omfamnades i en dörrpost utan mistel? Hur det aldrig blev så där spotlightljust i vår lägenhet? Spelar det någon roll? Så går tankarna när jag tittar på Landskyrkans upplysta majestät från fönstret. Ett flouriserande kallt ljus som tränger genom Sherlocktjock dimma mot denna varma plats. Min ungdoms skolavslutningar. Jag är skyldig er en tia. Tog ett ljus, tände för en vän och stack. Tänkte att du litar nog på mig, att jag kommer tillbaka och sliter och drar som ett bångstyrigt barn för en hastig blick. Något att fästa min egen blick mot när vägen framför är dimmig och ögonen grumliga.

På sistone

2011-11-03T19:41:00.000+01:00

Fick en uppmaning

Gick genom ett gyllene valv

Såg en tennisfinal

Hittade Fredriks självbiografi

Hängde med HH:s

Gick på Ullas, Umeå Östrafilialen, och firade avklarad tenta med ostfralla med saltgurka och persilja

Började praktiken och fick ikläda mig landstingets lavendelblå tunika.

Janson

2011-10-29T19:29:00.000+02:00

Det här är våran katt Janson. Hon är väldigt konstig. Det här är ett axplock av alla de märkliga grejer hon har för sig.

Ge-mig-en-kram-Janson

KautchukJanson

Avslappnad casualJanson

Ser-inte-smart-ut-Janson

White trashJanson

SkötbordsJanson

SupermanJanson

FrisörJanson

Sorselebygdens egen lillelektriker

2011-10-28T21:17:00.001+02:00

JAG VET DET SER INTE BRA UT PÅ SIDAN, MEN KLIPPET FÖRLÅTER ALLT.

Släkt´nforskning del 3: Fezen i Rudö

2011-10-27T22:08:00.000+02:00

Vi snackar nu om farfars farfars mormors mormors farfars far Jon Månsson. Smeknamnet i rubriken - Fezen i Rudö - fick han av några ynglingar som diktat en nidvisa om honom, för vilket de envar dömdes att betala 3 Riksdaler.
Den aktuella händelsen utspelade sig den 15 maj 1717 och har gått till historien som en tragisk dag i Gnosjö sockens hävder. Jon Månsson var denna dag sysselsatt med svedjebränning på ett skogshygge. Något gick fel och trots att svedjefältet var omgivet av rinnande vatten vandrade elden över en mosse och till skogsranden vid Gnosjösjön och kastades därifrån av vinden över den 250 famnar breda sjön till andra sidan. Byggnader sattes i brand och nådde till slut den gamla kyrkan som brändes ned till grunden.
Eftersom branden uppkom av våda kunde inte Jon Månsson av domstol dömas "saker" men sockenstyrelsen dömde honom att, på grund av oaktsamhet med elden, timra den ena knuten på den nya träkyrka som uppfördes året därpå. Dock har det berättats att "den gamla kyrkan var i så dåligt skick att prästen regnvädersdagar måste ha ett paraply uppspänt över sig i predikstolen". Trots detta blev Jon och hans familj förvisad till en av de nedersta bänkarna i den nya kyrkan, från det att familjen haft en av bänkarna i främre delen av den gamla kyrkan.
Kanske det finns inlagrat i mig det där med att alltid sätta sig längst bak, oavsett om det är i kyrkan eller i klassrummet. Har alltid tyckt att de som satt sig längst fram förhävt sig, som om de trott att de varit närmare Gud. Kanske har det med Västerbotten att göra. I Småland har man nog inga sådana skrupler.

Scarheart

2011-10-26T21:04:00.000+02:00

Det bubblar i mig av syra. Irritation. Vill vräka ur mig saker, men behärskar mig i sista sekund. Det handlar inte om dem. Det handlar om mig. Att jag vill vara som dem men är det inte och kommer aldrig kunna vara det. Vissa ord ristas in i kroppen. De läker kanske men man kan ändå läsa vad som står där genom bleknande ärrbildningar. Vill rista in något annat över allt det där. Klumpiga versaler som överskuggar allt annat. Något som man kan stå ut med att läsa varje dag utan att vilja krypa under täcket och gömma sig från alla inklusive sig själv.

Höst

2011-10-20T18:18:00.000+02:00

Räddningen de senaste veckorna har varit färgerna. Svarta bär och rödgulgrönorangea buskar, ljusaprikosa moln, hela himlen inrett som ett barnrum i pasteller. Solen som speglar sig i byggnader och träd.

Mot ljuset, motljuset

2011-10-19T19:49:00.001+02:00

Lager på lager

2011-10-18T19:46:00.000+02:00

Det är nu 5 år sedan jag var med om min bilolycka.
Jag har alltid haft en livlig förmåga att leva mig in i andras känslor, att uppleva andras sorg och axla andras bördor som vore de mina egna. Som om mina spegeleuroner är hypersensibla. Efter bilolyckan utvecklades den här förmågan på sämsta möjliga sätt. Jag började fantisera ihop olyckor som skulle drabba mig, och gjorde detta av näst intill varje vardagssituation. Stod jag vid ett övergångsställe skenade tankarna iväg till att en bil mejade ner mig, att jag låg på gatan med ryggen bruten, att jag vaknade upp på sjukhuset och insåg att jag var förlamad och levde mig in i den ångesten, skräcken, sorgen. Vad jag än gjorde kopplade jag det till en eventuell olycka. Såg jag bilder av krigstraumatiserade människor upplevde jag deras skräck, läste jag om någon som blivit våldtagen så, ja ni förstår. Det gick så långt att det tog över mitt liv och nästlade sig in i mina drömmar vilket resulterade i att jag inte var avspänd en enda sekund av dygnets alla timmar, och som föranlett att jag upplevt cirka tjugo olika scenarier av jordens undergång.
Nu är det lugnt, jag fick hjälp och så, men fan vad saker sitter kvar länge i en. Önskar ibland att man var mer som en flyktig vätska eller en gas som kunde upplösas i tomma intet. Istället för en klibbig seg högabsorberande klump som bara lägger på sig lager av sediment och gömmer gamla lager under nya.

Stress

2011-10-13T22:04:00.000+02:00

Var inte alls förberedd på hur fruktansvärt mycket det skulle vara i skolan den här terminen. Det känns som att jag balanserar en bricka med sköra kristallglas där nya kristallglas lastas på höjden allt eftersom. Allting skakar, det riktigt sjunger ur glasen, och när, för det är inte frågan OM utan NÄR, det slutligen staplas på ett glas för mycket så kommer allt att ramla till marken och kvar är bara en massa vassa glasskärvor att samla upp så gott man kan efter sig, skärvor att skära sig på. Igår skulle vi ha terapeutiska gruppsamtal (som är en del av en av de fyra kurser vi nu läser parallellt), där vi vanligtvis ska hitta på olika knepiga situationer man som logoped kan hamna i, och spela rollspel av de situationerna. Men vi var för utsjasade. Ingen hade ork att komma på något och vi började istället prata om stress, olika sorters stress och vad de kan göra med en, fysiskt och mentalt. Det blev ett väldigt intimt samtal. Jag fann mig själv lufta mina akilleshälar på ett väldigt uppriktigt sätt som jag inte trodde jag kunde göra inför mina klasskamrater och jag skulle säga att det blev ett betydligt mer fruktsamt samtal än vad ett halvhjärtat rollspel skulle ha gett.

Det är svårt att hantera stress professionellt. Det ligger liksom i stressens natur att man blir disträ, får kort stubin, inte är närvarande i något man gör för att man är på ständig flykt från sina bördor. Och det märks, genom våra fasader och leenden, för leendena och VAD vi säger korrellerar inte med våra övriga signaler; vårt kroppspråk, och HUR vi säger det.

Önskedrömmar

2011-10-12T19:54:00.000+02:00

När jag inte har bättre saker för mig drömmer jag mig ibland bort till den framtid då jag börjat tjäna pengar, och om vilka saker jag då kommer att unna mig:

- Gå på massage en dag i veckan för att min kropp förtjänar det.
- En riktigt bra deodorant, oavsett pris. Rexona Deo stick med Aloe Vera, kan du över huvud taget kallas för deodorant?
- Bra kaffe. Helst La Minitabönor. Hellre bra och sällan än dåligt och ofta.
- Eklagrad fetaost istället för den sura vidriga salladsosten
- Rejäla skor

Pink Saris

2011-10-10T22:33:00.000+02:00

Chattade med lovisienstadt i kväll om bland annat starka kvinnor från olika delar av världen, och från olika tider. Detta leder in mig på ännu en rekommendation ur DOX arkiv. Den här kvinnan är typ den hårdaste människa jag någonsin sett. Hon plöjer fram som en ångvält var än hon går och hon är alla mäns värsta mardröm. Gläder mig i kvinnor som dessa, som ingenting har men genom någon slags urkraft orkar kämpa för en idé vilken resten av samhället motarbetar.

Den nakna mannen

2011-10-07T22:13:00.000+02:00

Om ni inte har sett Den nakna mannen än så visas den på svtplay fram till den 13:e oktober. Jag blev ohyggligt berörd av den. Jag förstår att alla de där livsödena kanske inte varit guds bästa barn, och att just den här bastugrejen kanske är ett exotiserande av den finska kulturen, men det passade formatet på den här dokumentären och människorna blir både bokstavligt och bildligt talat avklädda framför kameran och blottar sina innersta känslor och det är stundtals så himla vackert. Som en Tranströmerdikt. Till exempel det här:

När allt är tömt

2011-10-06T21:58:00.000+02:00

Idag har jag tentapluggat som en tok från arla morgonstund. Efter närapå 10 timmars intensivt grävande i anteckningar och minne är mina mentala förråd tömda. Jag kan inte formulera något smart om till exempel livet, Västerbotten eller Tomas Tranströmer, utan presenterar istället ett axplock ur mitt gedigna photoboothgalleri, här tillsammans med min älskade vän Martina som jag längtar efter nästan hela tiden, för att hon tittar på en med ögon som både ser och lyssnar och känner. Dessutom luktar hon alltid gott och är en pålitlig fikakompanjon.

True colors

2011-10-05T22:48:00.000+02:00

Gick på en promenad vid Bäcksjön. Storlommen ekade över hela sjön, en tretåig hackspett borrade sig in i en gammal murken gran och någonstans inne i skogen låg ett övergivet älgkadaver och spred en rutten stank från sin urgröpta buk. Förutom det prasslande ljudet av mina regnkläder, var små bäckars porlande det enda som hördes när jag stannade upp efter stigen. Förvånades över hur intensiva färgerna var. Överallt avatargröna mossor och guldglimmande löv. Inte alls en mörk och murrig skog i bruna och mörkgröna toner.
Det är konstigt att vi kallar vissa konstgjorda färger för syntetiska och overkliga när de egentligen bara är bleka kopior av verklighetens färger. Kolla bara på blåhakens bröst. Sidensvansens orangea små flärpar på vingpennorna. Regnbågslaxens glimmande fjäll. Höstlövens palett.
Jag hade en granne i byn jag växte upp i, som en gång berättade för mig att hon en morgon, när hon skulle stiga upp, hade fått en uppenbarelse. Hon hade sett himlens gyllene port uppenbara sig, alldeles mellan sängkanten och vävstolen, och på var sin sida svävade en ängel (Det ska tilläggas att Märta, som vi kan kalla henne, även berättade för oss om vittra, skogsrå, tomtar och troll, men det spelar inte så stor roll). I min lilla barnhjärna såg änglarna exakt ut som de där stora bokmärkesänglarna, klädda i ljurosa eller ljusblå klänning, med blonda lockar utsläppta över axlarna. Änglarna hade öppnat den guldförgyllda porten och Märta fick nu se himmelriket i all sin härlighet OCH - det är nu det blir spännande - färger som inte finns på jorden. Det var så hon beskrev det. Hon kunde inte förklara färgerna, för det var inte "typ rosa" eller "jätteintensivt turkost". Det var färger som hon aldrig hade sett förut och som inte gick att förklara genom jordiska referenser. Den där bilden har jag haft med mig sedan barn, ungefär som Gud i form av en skäggig gubbe på ett moln. Det senare har jag övergivit, men beträffande färgerna är just den bilden min förhoppning om livet efter detta. Att det inte är något vi kan gissa oss till genom våra kunskaper. Det låter som en dödslängtan men min nyfikenhet över de där färgerna vet nästan inga gränser.

Fölseda

2011-10-01T17:25:00.000+02:00

Idag fyllde fattighjonet år och firade detta på enkelt manér till skogs. Fattighusmat - korv och pannkaka värmdes upp på muurikkan och gästerna verkade belåtna med detta. Jag blir lätt gråtmild när jag tänker på vilka fina människor jag känner! Oavsett börd så höll de god min när de tuggade i sig maten. Det är ädelt gjort om man har smaklökar som vant sig vid vaktelägg och gåslever som födelsedagsmatsreferenser. Gåvor av alla de slag fick jag också, som om inte vädret och gästernas blotta närvaro var tillräckligt. Glömde som vanligt bort att fota minnesvärda ögonblick från tillställningen. Det här fotot är inte representativt på något sätt, men ger ändå en liten vink om hur stämningen var; sportig och rolig! Tack till alla som kom. Ni är bäst!

Vänligen,

Edert tillgivna fattighjon.

Too-ticki

2011-09-29T21:19:00.000+02:00

Jag är så stressad nu att mitt fågelhjärta håller på att picka sig ur kroppen.

Har ej tid för släkt´nforskning på ett tag. Detta är det enda jag har tid till:

Ser just nu på Aktuellt utan volym. Ulla Hamilton, borgarråd i Stockholm, ser väldigt rolig ut när hon pratar. Hon liksom spärrar upp ögonen och ser förvånad ut innan ögonen åter sjunker ihop ett tag, och så upp igen, störtförvånad. Hon påminner om någon Tove Janssonfigur, kommer inte på vem. Eller jo! Too-ticki kanske?Snor bilder gör jag, här och där

Släkt´nforskning del 2

2011-09-26T21:57:00.000+02:00

Det var inte bara jag som blev leds på alla Jönsar i min släkt. Om en av Jönsarna står berättat att hans kyrkovärdskap mellan åren 1783-1796 då han dog, endast 51 år gammal, kom att prägla socknens kontakter med honom att "man knappt visste att han hette Jöns Jonsson." Istället kallades han "Kyrkovärden i Törås" och när hans son 30 år senare dog står det istället för sonens namn "Kyrkvärdens son" i dödsboken.

Något man älskar med forna tider är den yrkesstolthet som människor bar. Man ärvde sitt yrke och fann stolthet i det ända in i döden och ner i graven då det mejslades in i gravstenarna. Helt otänkbart nu för tiden. Tänk er bara: "PR-konsult Anna Andersson f 1982 d 2078", eller "Programmerare Dennis Dahlgren f 1990 d 2069". Denna gren av min släkt verkar, utöver bönder och militärer ha överlevt som tråddragare. Man gjorde ståltråd om jag förstått det rätt. En och annan finsnickare, klockare och glasmästare finns också, men mestadels tråddragare. Tänk om man själv hade kunnat bära sitt huvud högt med Konsumskjortan i storlek XXXL hängande över sig. Med stolta steg gått fram till kassan och med värdighet i blicken mött ens högutbildade bekanta. Istället har man slagit ner blicken och hasat med nerslitna Birkenstock fram och tillbaka mellan lagret och grönsaksavdelningen. Åh YRKESSTOLTHETEN, alla borde få känna den! Alla vardagshjältar som städar toaletter, vårdar sjuka, utbildar små barn och bakar pizza! Min farmor skriver fortfarande titlar när hon skriver brev, oavsett hur nära i släktskap adressaten är. Pappa tituleras fil. kand. Är det lite sjukt eller bara fint? Kanske både och.

Släkt´nforskning

2011-09-25T22:00:00.000+02:00

Alla tillfälligheter som har lett till att jag blev till. Jag har tänkt så sjukt mycket på mitt ursprung den senaste tiden. Till en början tänkte jag mest på den närmaste familjen, uppväxten och den geografiska platsen, hur allt det format mig. Sedan såg jag en kväll hur Dregen rotade bland generationer av misär och fattighus och fick en längtan efter att veta mer om mina egna förfäder- och mödrar, vilka egenskaper de hade. Färdigheter, ofärdigheter, något som kan vittna om att jag inte bara är ett resultat av kultur och miljö utan att det finns något begravet i mig, i mitt dna, som går att spåra baklänges.

Igår fick jag tag i ett exemplar av en släktkrönika som min farfar sammanställde 1989. Spåren ledde tillbaka till den senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet, till en bonde vid namn Lars Jönsson. Om honom fanns detta nedtecknat:

"Han hade fått likmask och kräfta som fördärvade hans mun och ansikte så att han fick ta in sin föda direkt i matstrupen...Han var den ynkligaste Guds fånge, som man haver hört talas om."

Efter den magstarka inledningen följde ett antal kapitel som fick en att tro att det var en dassbok och inte en släktkrönika man höll i sin hand. Lars Jönssons son hette nämligen Jöns Larsson och så där höll det på. Jöns, Jönsson, Jöns, Jönsdotter, Jöns, Jönsson, Jöns, Jönsdotter. JÖNS! Kan vara Sveriges fulaste mansnamn. Det är förmodligen ö:ets fel. Har svårt för nästan alla namn innehållandes ö. Görel, Jörgen, Gördis, Göran, Örjan. Men Jöns tar nog priset.
Sedan blev det allvarligt igen, men varje levnadsöde förtjänar ett eget inlägg och därför slutar jag här och återkommer senare med nya spännande historier från min Jönsiga släktgren!

Västerbotten

2011-09-22T21:52:00.000+02:00

Fick ett telefonsamtal av min bror i kväll, han som efter varje gång han sett en krigsfilm säger att det är den bästa film han har sett. Ikväll hade han och hans kära varit på Västerbottensteatern och sett föreställningen Västerbotten, och han ville bara ringa och säga att det inte bara var det bästa han sett, nej det var större än så, det var bland det bästa han hade upplevt. Och det är inte med min bror som i sagan om Peter och vargen, att till slut så tror man honom inte. Nej utan precis som man tror Oskar när han efter varje måltid stönar att det är det godaste han någonsin ätit så tror jag min bror varje gång och jag blev nu OHYGGLIGT sugen på att se den här föreställningen. Någon som vill göra gemensam sak och slå följe till Studion fredag den 21/10? Hör bara på den här beskrivningen:

"Det förflutna finns lagrat i oss alla. Som en stark klangbotten i våra liv eller som mer undflyende bilder, ibland svåra att få fatt i. I Väster-botten vilar det historiska landskapet jämsides med den moderna tiden...

...Tillsammans bjuder de oss på en resa genom tid och rum där vi också ges möjlighet att möta oss själva, oavsett var i världen vi har vår egen rot."

Dagens tankar i punktform

2011-09-22T19:52:00.000+02:00

* På nyheterna igår så berättade de att hösten, till följd av klimatförändringarna, skulle komma att bli brun istället för färgsprakande gulorangeröd. Jag orkar inte med så deppiga nyheter.

* Vad är det för fel med vår katt? Fred upptäckte idag en hemlig avfallsplats där Janson kräkts och bajsat i flera stora högar.

* Finns det någon som följer Robinson längre?

* Måste köpa en ny stavmixer.

* Jag vill kunna skriva.

* Oftast är jag helt ointresserad av nya människor, men idag lunchade jag med fyra hyfsat obekanta människor och det var roligt från första tuggan. (Rättelse: tre var de. Det var jag som var den fjärde.)

* Jag är 29 och har fortfarande inte läst Dostojevskij (1/3 av Bröderna Karamazov, men det var för mycket namn!)

* Vill ej leva i ett modernt samhälle. Det är för stressigt och prestationsbetonat. Man blir utbytbar som människa = ej bra för själen.

Modet

2011-09-20T14:15:00.000+02:00

Idag var jag modig. Man är modig när man gör något som väcker obehag hos en och som man in i det längsta undviker. Det kan vara att åka upp på höga höjder, att titta på en spindel eller att hålla i en hackspett. I mitt fall är det obehagligaste jag vet att göra människor besvikna på mig, oavsett om jag är nödd och tvungen för att själv överleva. Har man undvikit konfliktsituationer är man inte heller tränad i att hantera dem så jag är av förklarliga skäl heller inte bra på det tekniska i det hela, hur man uttrycker sig för att göra minst skada, hur man antingen lindar in det fint i crépepapper eller hur man säger det rakt och tydligt utan att skämmas för sig. Jag lyckades med ingetdera, inlindningen var bara att slopa, tydligheten var suddig och jag började skämmas för att jag kände mig nertryckt i skoskaften, men jag vågade ändå stå pall och göra det. Och jag antar att man inte kan vara omtyckt av alla, men då får det väl vara så, för jag var av nöd tvungen och den respekten för mig själv och mina gränser måste jag tillåta mig att ta på allvar.

2011-09-19T21:43:00.000+02:00

Var på meditation tidigare i afton. Tankarna sköt som projektiler rakt genom kraniet, in och ut. Låt dem komma och låt dem också gå. Låt dom krascha in och låt dom också störta ut. I halvleksvilan kände jag att jag var frusen och just som jag skulle plocka upp min tröja från golvet för att värma mig så ser jag en fjäder ligga på den. En 5 cm lång brunspräcklig fjäder. Jag har inte den blekaste aning om var den kom ifrån, men direkt kände jag att den ville mig något. Har inte luskat ut vad än. Vill inte lägga ord i mun, vill inte lägga mening i symbolen. Tänker att slika saker ska kännas intuitivt. Jag stoppade ner den i jackfickan och i kväll ska jag lägga den mellan gulnade blad i Kejsaren av Portugallien. Där den får ligga tills jag kommer på vad den ville mig. Och då ramar jag in den.

Lista

2011-09-18T19:51:00.000+02:00

Saker jag önskar mig:

1. Absolut gehör
2. Bättre minne
3. En kropp som inte gör ont
4. Energi
5. Förmåga att formulera mig i tal och skrift.
6. Begåvning (vad som helst, kan tänka mig savant syndrom bara för att ha det där lilla extra)

Phriday photoshoot

2011-09-18T19:16:00.000+02:00

Martina var top model och bar upp plaggen med värdighet.

Jag tog de bylsiga plaggen, som t ex den fantastiska Anne Brusekoftan.

Laurél! Prinsessan Madeleines favoritmärke? Kan ju generera pengar på Tradera tänk ja.

Kanske någon vill köpa en tjusig hatt. Kanske inte.

Grattis Frannie!

2011-09-17T17:09:00.000+02:00

Idag fyller min vän och bästaste klasskamrat Frannie år! Hon är smart, snygg och rolig, och hon älskar att festa, dansa och skördefesta. GRATTIS!

Feminism, frenologi och fan själv

2011-09-15T22:49:00.000+02:00

1. En misogyn

2. En bajskorv

3. En häxbrännare

4. En pärontårta.

5. Adolf Hitler

6. En tjockpannkaka

7. En zombie

Det här är den klart roligaste listan jag läst på år och dar. Hittade den på axess blogg där man sammanfattat alla de skällsord som Roland P Martinsson fått i Sveriges Radio efter den uppmärksammade ledarkrönikan i vilken han bland annat uttrycker smartheter som dessa:

"Vad mera är, jag anser att den ekonomistiska strukturfeminismen är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism."

Kan inte bestämma mig för vilken beskrivning jag bäst tycker överensstämmer med Martinsson. Det lutar mot bajskorv även om pärontårta var väldigt innovativt.Eller nä förresten, zombie bara för att det var så härligt lösryckt och i affekt! Googlade runt och hittade ännu en feministfientlig kolumn från 8/2 2010 undertecknat samma skribent. Skummade igenom den, orkade inte ödsla min dyrbara tid på en världsfrånvänd alfahanne, men vad jag däremot fastnade på var detta fantastiska: antalet kommentarer på texten! Djävulens tal! Klicka på bilden för att förstora och se med egna ögon.

Tjyvar och banditer

2011-09-15T18:28:00.000+02:00

Framkallade igår hundratals bilder på familjen som jag ska ge till mor och far. Blev så ledsen i helgen då pappa berättade att någon osnuten elev hade tagit sin in på lärarnas kontor och snott pappas kamera. Eftersom varken far eller mor är särskilt tekniska har de inte fört över bilder från kameran till datorn på över ett år. Och där fanns bilder på semestrar de gjort tillsammans, från Island och San Remo, och där fanns bilder på deras tre guldklimpar till barnbarn som de älskar så mycket. Och personen som tog kameran hade inte vett nog att ens lämna kvar minneskortet. Hur kan man vara så störd? Kameran skiter pappa i, det är bara en sak, saker försvinner, men alla minnen! Jag som själv har svårt att ens minnas vad jag gjorde förra veckan är beroende av bilder för att hjälpa minnet på traven. Bara tanken på att bli av med alla ens bilder får blodet att frysa i mig. Hoppas hoppas hoppas hoppas att tjuven drabbas av dåligt samvete och återlämnar kamera eller bilder på något sätt.

På sistone

2011-09-13T20:50:00.000+02:00

Bror hälsade på med Elsa.

Emma flyttade hem! Lyckan är ofattbar!

Martina klippte lugg och tyckte att det gråtande barnet skulle sluta gråta.

Fredrik var fashion ute i skogen.

Ester var i rörelse hela tiden. Har inte en enda skarp bild på henne.

Tystnaden

2011-09-12T21:26:00.000+02:00

Törsten

2011-09-12T21:02:00.000+02:00

I kväll har jag varit på meditation i Stadskyrkan. Det var outhärdligt. Jag fick ont precis överallt, domnade bort i fötterna, sjönk ihop som en säck, andades ansträngt, hade svårt att stänga ute tankar. Och ändå längtar jag tills nästa måndag. Klura på den du.

Öppet brev till den som känner sig träffad

2011-09-08T20:24:00.000+02:00

Idag köpte jag ett par skor från en av landets största lågprisskohandlare. Skämdes lite, man vet ju aldrig under vilka förhållanden dessa skor tillverkats, sedan tänkte jag att det nog inte skulle vara så stor skillnad mellan ett par skor som kostar 1300 och de jag köpte. Min egen skam övergick så småningom då jag började skämmas ännu mer å säljarens vägnar när denne förvånat frågade om jag inte skulle ha fler än ett par. Man fick ju tre par för priset av två! Är det ett normalt beteende att köpa tre par skor åt gången till sig själv? Blir rent ut sagt förbannad. Har småputtrat hela veckan när jag tänkt på kulturhuvudstadsåret och att de största ambitionerna till projektet enbart handlar om handel och kommers. IKEA, köpcentran, nya gallerior som ska rymma 50-nånting nya butiker. Vill ge en käftsmäll till Umeå Kommun som prioriterar så fantastiskt fel hela tiden. Jag kan inte bry mig mindre om shopping. Vad jag däremot bryr mig om är att Umeborna får tillgång till naturnära områden, att ungdomar får fritidsgårdar att fördriva vardagskvällar i och att medborgarna har tillgång till kultur. Men istället: Hej då Thornbergska huset, hej då Nydalastugor, hej då lugn och ro i Baggböle, hej då allt som är värt något här i livet och hej allt som inte betyder någonting när allt kommer omkring: mammon.

Rösten

2011-09-07T12:56:00.000+02:00

Idag på förmiddagen träffade jag en logoped tillika lärare för att samtala om min röst. Vi lyssnade på en två och en halv år gammal inspelning från första terminen och analyserade rösten. Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att lyssna till min egen talröst. Jag har en skrovlighet som gör att man vill hosta eller svälja när man lyssnar till rösten. Den är även lite läckande (allt enligt logopeden, inte enligt den hårt dömande jag själv), kraftlös och inte så nyansrik utan snarare lite monoton. Efter att ha gjort en laryngoskopi (när man tittar på stämbanden) i våras så uppdagades det att jag inte alls hade stämbandsknutor, vilket jag hade varit 100 % säker på. Det är alltså något annat som skapar den skrovligheten. Oklart vad, men förmodligen, liksom med allt annat, så handlar det om spänningar i kroppen, att man är spänd i strupe, svalg, nacke axlar.

Vad har ni för relation till er röst? Jag tänker framför allt talröst men också sångröst. Ibland kan de ju vara ganska åtskilda. Trivs ni med den? Finns det något ni skulle vilja ändra på? Jag tänker att rösten är bland det personligaste vi bär med oss. Man kan ju på flera tiotals meter känna igen en närståendes röst genom brus av andra ljud. Och då rösten är en sådan identitetsmarkör blir ett angrepp på ens röst också ett angrepp på hela ens person, eftersom den är just så personlig. Blev därför lite smått ledsen av att höra om min skrovlighet, mitt läckage, min nyansfattighet och mitt dåliga tryck. Det fick mig att känna mig skör (trycksvagheten), tråkig (monoton), mesig (läckaget) och obehaglig (skrovligheten). Kanske inte stämmer, framför allt inte det sista, att jag skulle vara obehaglig. Eller vad vet jag. Men känslan finns där och påverkar en. Tycker jag att min röst är ful så undviker jag kanske att tala högt inför folk för att jag tänker att ingen kommer ta mig på allvar för att jag varken har en respektingivande eller sammetslen TV-ankareröst.

Gladiator

2011-09-05T23:20:00.000+02:00

Här hittade jag bilden

Sveriges genom tidernas sämsta friidrotts-VM förflöt nästintill obemärkt förbi. Slötittade på 100 m någon dag och gäspade åt det obefintliga underhållningsvärdet i det. Jag vet inte om jag hade varit mer engagerad om Sverige hade representerat i större utsträckning, lagtillhörighet kan ju av erfarenhet väcka starka känslor, men jag tvivlar. Ibland har man en energipott som inte tillåts pytsas ut lite här och där och den energi jag tillhandahåller måste i dagsläget gå till att hålla mig upprätt etc. Men så av en händelse slog jag på TV:n en dag och hamnade i damernas rafflande spjutfinal där alla medaljörerna kastade världsmästarkast efter världsmästarkast. Vann gjorde muskelkvinnan ovan som inte bara var stark som en gladiator utan även en russian beauty av stora mått. Som en rysk och atletisk Scarlett Johansson. Sport + skönhet = stort underhållningsvärde.

Spa Resort

2011-09-05T22:40:00.000+02:00

Är på Spa Resort på andra sidan älven. Här finns mjuka, manglade lakan och en liten jacuzzi att sjunka ner i när som helst på dygnet (har dock inte gjort det än pga jag vet inte, är kanske inte värd det). Här finns även färdiglagad mat i kyl och frys samt en bil, fri att bruka som man vill. Jag är minst sagt bortskämd just nu. Tänkte prova att skriva härifrån. Brukar vanligtvis inte skriva någon annanstans än hemifrån. Där får skrivandet sin svarta energi från allt det väggarna sett och hört genom åren. Har svårt att skriva om roliga saker hemifrån. Tänkte att det kanske är lättare att göra det från en annan plats. Precis som det är lättare att börja med nya vanor på ny mark. Det är så motsägelsefullt, att vara i starkt behov av en trygg plats, ett hem, och samtidigt ha en längtan efter att ständigt börja om på nytt, någon annanstans, var som helst men inte där man har sina gamla invanda mönster. Jag är inte säker, men jag tror att jag vet vad den längtan jag har just nu handlar om. Jag vet bara inte VART jag ska gå för att finna ro. Skulle vilja önska tydlig skyltning längs vägen. Typ en neonskylt med en pil och texten "HÄR".

Öppet brev till hundägare

2011-09-04T12:13:00.000+02:00

Hunden på bilden är inte den som står omskriven i texten utan snodd från http://www.trivia.se/?trivia=1994

Du hundägare med okopplad aggressiv ouppfostrad dvärgpinscher som skrämde sönder och samman vår katt när hunden rusade mot mig och hoppade upp för mitt ben; Nej, det gick inte bra. Blev sönderriven och höll på att vrida nacken av katten och kunde inte locka hem henne på flera timmar efter incidenten. Vad är det för problem med er hundägare? Bor ni inte på landet så koppla förihelvete era hundar. OBS! Jag har inget emot hundar själv, tycker om de flesta väldigt mycket, men jag har bekanta som är rädda för hundar och det spelar ingen roll hur många gånger ni säger "Men King, han är så himla snäll" oavsett om King är en dvärgpudel, schäfer, golden retriver eller pitbull terrier. Bor ni i stan (Väst på stan räknas också som stan och inte landet) så måste ni koppla dem. Även om ni tycker att ni kan tala med hundar lika bra som Cesar Millan. Och särskilt ifall ni är ägare till en aggressiv ouppfostrad dvärgpinscher.

Vänligen, men bestämt

Physalis

Positiv

2011-09-02T14:46:00.000+02:00

Nu ska jag skriva något positivt:

- Åt en god chokladkaka med philadelphiachokladfrosting idag
- Ska träffa ljuvaste Emma H H alldeles alldeles snart.
- Gläds åt att min mor, i och med sitt nya jobb, har tid och ork över till att göra saker hon tycker om.
- Är glad i Janson som varit mysig och snäll på sistone.

Putmage

2011-09-02T10:46:00.000+02:00

Vad är grejen med att fråga mig om jag är gravid?
Det har nu hänt 3 gånger i sommar och en gång tidigare i vår. 4 gånger inom loppet av ett halvår.
Hur tänker man just innan man frågar? Hur låter man den där impulsen att fråga inte bli upplockad av förnuftet? Man måste ju vara medveten om att möjligheten finns att man KAN göra bort sig. Det är ju inte så att jag ser ut som Lottas Krog-mannen som bär sin mage i en skottkärra. Men tydligen så är magen tillräckligt utstående för att man bedömer risken att ha fel som mindre än chansen att man har rätt. För allas vetskap: JAG ÄR INTE GRAVID JAG ÄR BARA LITE HEDERLIGT TJOCK OCH HAR DÅLIG HÅLLNING! Och det finns inte på kartan att jag kommer att bli gravid inom de närmsta åren av anledningar som är alldeles för privata för det här forumet. Så nästa gång ni undrar, tänk tanken, håll den för er själva och vänta 7 månader och se om det hänt någon uppenbar förändring av rondören.

Uppe med tuppen

2011-09-01T13:31:00.000+02:00

Var på läkarbesök i morse med anledning av min värk i fötterna/benen. Läkarens mottagningsrum var mörkt, lampan var paj och han fipplade med persiennerna för att få det lite mindre mystiskt där inne. Han hummade och nickade när jag berättade. Sedan sa han att jag såg lite låg ut, lite nere. Kunde det stämma? Jo, förvisso men nu var det fötterna jag ville prata om. Han dröjde kvar vid det låga, frågade de vanliga frågorna. Nej jag vill inte ta mitt liv. Ja det har varit så här länge. Meningslöst, nej. Hopplöst.. tja. Nej har inget i släkten, bara en apokalyptisk mormor. Han tog sig en titt på fötterna. Klämde och hummade. Gör det ont här? Här? Här? Nej. Nej. Ja, lite. Fick till slut gå och tappa lite blod för några prover och pressa fram lite kiss i en plastmugg. Hoppas på något slags besked som kan förklara. Är så trött på oförklarliga saker.

Dans dans dans

2011-08-31T21:31:00.000+02:00

Jo jag var ju på dansworkshop med Björn Säfsten igår. Försökte stilla min iver under dagen, övertalade mig att jag kanske hade skruvat upp mina förväntningar lite för mycket. Jag har tänkt i termer av "lifechanging!" och "det bästa jag gjort i mitt liv", vilket ju är stora ord att ta i ens mun om man överlag har svårt att uppskatta bra grejer i tillvaron. Men om man siktar mot stjärnorna så når man till grantopparna, och faktum är att jag nådde dit och lite till! Vi var 15 blandade själar som samlades i Balettakademiens spegelsal. Mer eller mindre kända och ökända kulturprofiler varvades med danstjejer i haremsbyxor, spirituella mogna kvinnor och sedan länge förstelnade kroppar (min). Uppgiften var att tänka på sitt skelett, sina leder, och för att begränsa det hela skulle vi nöja oss med ena armen. Vi skulle dela in armen i dess olika leder; axelleden, armbågsleden, handleden och fingrar. Med dessa leder skulle vi teckna kurvor i rummet. Musiken slogs på och alla gav sig i kast med uppgiften. Emellanåt tog vi en paus för diskussion och analys. Det är verkligen svårt att återge det hela, och det låter kanske banalt och flummigt, men det var sjukt intressant att fundera över sina rörelser, sina begränsningar, sina upprepningar och sina upplevelser. För mig som har mycket issues med min kropp öppnade det upp en mängd intressanta upplevelser. Hade svårt att känna vilken led det var som gjorde rörelsen. Hade svårt att bestämma mig för vilken sorts kurva jag skulle göra, kunde stanna upp jättelänge innan jag tog mig vidare, ville komma tillbaka till någon slags grundposition hela tiden. Och det kändes verkligen som att min kropp talade till mig på ett språk jag kunde förstå och tolka. Att varje rörelse berättade något om mig själv och att jag förstod det. I vanliga fall förstår jag den inte alls. Den skriker, viskar obehagligt, talar i tungor, ett språk jag inte förstår, ett språk jag misstolkar. Igår talade den lugnt och stilla till mig, den tog pauser och inväntade mig.
Lifechanging? Nja, det förändrade kanske inte mitt liv, men det förändrade helt klart något inom mig och berörde mig i själen, och det är tillräckligt och mer än vad man kan begära av en 2-timmars kvällsaktivitet en vanlig måndag.
TACK.

Öppet brev till CSN

2011-08-31T11:41:00.000+02:00

Hej CSN.
Jag trodde att eftersom jag läser ett program så får jag studiemedel automatiskt. Kanske det är naivt att tänka så, men det var därför jag tyckte att det var konstigt när jag fick hem en återbetalningsplan. Väntade några dagar och tänkte att det där skulle ordna sig, att det fanns något samarbete mellan VHS och CSN. Det ordnade sig dock inte. Den mänskliga faktorn gjorde att jag var två dagar sen med denna återbetalning. Men ni bryr er inte om den mänskliga faktorn. Ni bryr er inte om människor över huvud taget. Ni bryr er bara om pengar. Till följd av den - jag upprepar - två dagar försenade inbetalningen fick jag veckan därpå en ny räkning med en förseningsavgift. Jag vill nu berätta för er vad eran nya påminnelseavgift för obetalda räkningar innebär i praktiken i mitt liv. Jag kan förstå och acceptera en avgift på 50 kr men 200 kronor är för mig just nu skillnaden mellan liv och död. För 200 kr kan jag vid åtta tillfällen ta en kopp kaffe på stan med mina vänner som, tvärtemot vad ni gör, berikar mitt liv maximalt. För samma summa skulle vår katt få kunna uträtta sina behov i kattsand istället för en tom plastlåda. Då vi inte har råd med det måste vi nu lämna bort henne under några dagar tills vi lyckats hitta någon som kan låna oss mer pengar i väntan på att få studiestödet som man alltså inte får INNAN man ska betala hyra och räkningar (bl a era räkningar). Hur tänkte ni där egentligen? Tänker ni någonting över huvud taget?

Tack för ingenting,

Fattighjonet

PS. Jag hatar er. DS.

Storhetsvansinnet nr 3.

2011-08-30T15:30:00.000+02:00

Drömde i natt att en gammal kompis hade skrivit värsta kärleksförklaringen till mig på sin blogg trots att vi knappt har umgåtts något på flera år samt att jag inte tror att hon tycker om mig särskilt mycket ens.
MVH / *Vill vara älskad*

Storhetsvansinne nr 2

2011-08-29T23:24:00.000+02:00

Det andra tecknet på att jag drabbats av storhetsvansinne, och kanske det tydligaste eftersom jag ännu inte avfärdat det, är följande: att jag imorgon ska på dansworkshop (?!) med Björn Säfsten (?!!!). Jag = lika verklighetsfrånvänd som Khadaffi. Önska mig lycka till, fast inte på engelska eftersom jag tar saker alldeles för bokstavligt.

Nåväl Novell

2011-08-29T22:15:00.000+02:00

Hej.

Jag drabbades idag av storhetsvansinne under några timmar.

Det ligger ju inte i min natur att haussa mig själv, västerbottning som jag är. Denna, för mig tidigare okända, drift - storhetsvansinnet - uppkom i ett panikslaget tillstånd av ekonomisk ångest. Insåg idag att jag var tvungen att låna ännu mer pengar för att kunna betala hyran, köpa mat o s v. Föreställde mig sedan att Lyxfällan skulle knacka på, att de skulle sätta sig ner vid vårt köksbord och försöka göra upp en rimlig avbetalningsplan baserad på mitt studielån och Fredriks arbetslöshetsersättning. Såg de där 100-lapparna på whiteboarden, hur balansräkningen inte gick ihop, hur proglamledarna slet sitt hår och talade till kameran och sa att det här var ett hopplöst fall. Kände Looser-L:et i pannan, hur det började bränna sig på plats liksom inifrån. Där och då så infann sig en panik som yttrade sig i att jag började leta efter olika sätt att vinna pengar på. Jag talar inte om Triss-lotter. Triss handlar om tur och jag har aldrig haft turen på min sida. Har alltid varit tvungen att kämpa mig till saker. Har faktiskt inte vunnit ens 25 kr de senaste 3 åren (har köpt ca: 1 lott/månad). Efter vilt länksurfande snubblade jag över detta som jag sett många gånger fladdra förbi i ögonvrån, men som aldrig fastnat ordentligt på mina näthinnor på grund av själva orimligheten i uppmaningen: "Var med och tävla om prissumman på 100.000 kronor". Det var en inbjudan till Umeå Novellpristävling. Och jag tänkte på fullaste allvar att det fanns en möjlighet att räddningen skulle kunna gestalta sig i form av detta pris! Det dröjde dock inte så länge innan det slog mig att jag inte har någon aning om hur man skriver en novell, att jag inte vet hur man skriver över huvud taget. Det var över 10 år sedan jag tvingades skriva i skolbänken. Efter det har jag bara skrivit ledsna blogginlägg samt ett och annat osammanhängande dagboksinlägg, ofta i spretiga versaler och med mängder av utropstecken. En galnings memoarer. Så nej jag ska inte skicka in något bidrag. Det skulle kännas som ett hån mot de som är duktiga på riktigt. Som om man skulle glida in på en konståkningstävling i hockeyrör, mjukisbrallor och stela leder och försöka tävla på samma villkor. Tips mottages nu tacksamt på andra, lättare och troligare sätt att tjäna pengar på. Typ Triss, fast inte Triss.

Trötthetstöcknet

2011-08-28T21:09:00.000+02:00

Den här dagen gick i trötthetstöcknets tecken. Det tar på att hålla hov! I helgen har mina bröder med familjer varit här. Barnen har härjat runt med mina gamla MLP och spelat diverse, för åhörarna, energikrävande instrument, såsom cykeltuta, flöjt, munspel och maracas. Förstår inte hur man orkar vara förälder. Alltså "jag förstår inte" som i: jag beundrar alla föräldrar som orkar detta OCH har energi över till annat! Jag blir helt knäckt efter en dag. Och då tar jag inte hand om de jobbiga praktiska bitarna såsom toalettbestyr, matning, med mera. Men jag är ju en skör själ.

Senare under dagen träffade jag och Fred den glamourösa Iris på ICA Glamour. Vi stod och tittade på en gapande tom Snickershylla och undrade hur en butik med självaktning någonsin kan tillåta sig att inte ha Snickers hemma. Iris pekade då med hela handen på Tupla, en finsk godis, vars design påminner om Japp, fast lite fulare, och berättade om hur hennes kärlek till denna vidunderliga chokladskapelse till slut resulterat i en smördegsinbakning av den. Men till och med efter det, vad ska man kalla det... övergreppet, så kunde hon varmt rekommendera den. Gillar folk som övertygar och gör det med klass. Tupla fick det bli.

Fredag Sne dag

2011-08-26T11:50:00.000+02:00

När jag inte är student på väg att bli logoped, jobbar på diverse jobb eller drömmer om att bli indian så gör jag mestadels inte så mycket. Sitter till exempel ganska ofta och väntar på att internetuppkopplingen ska börja fungera. Försvinnande mycket tid av min tid går åt till det. Men ibland så händer det att jag arbetar som volontär för en stiftelse som verkar för att uppfylla svårt sjuka barns önskedrömmar. Och det är en ruggigt bra motvikt i mitt liv. Jag har lätt att se på livet som genom ett svärtat raster, men när man träffar sjuka barn, och för den delen deras föräldrar, får man sig en välbehövlig käftsmäll. Och även om smärta är en subjektiv upplevelse och man inte kan jämföra olika problem kvalitativt så ruskas man ändå om och inser vilka löjligt små bekymmer det är man beklagar sig över i jämförelse. Perspektiv. Bra grej.

Fjällen

2011-08-22T18:12:00.000+02:00

Har ju inte bloggat något om fjällen. Det har funnits vissa skäl till det, som inte handlar om tidsbrist eller teknikstrul. Det handlade om att jag blev rätt sänkt under vandringen och efter hemkomsten för att min kropp pajade ihop totalt. Blev ledsen över att inte kunna göra ett sådant enkelt nöje i livet som att vandra. Jag har inga dyra eller exklusiva intressen. Jag tycker om att vara ute i naturen. Jag tycker om att se vidder, att andas frisk luft, att laga och äta mat ute (allt smakar gott). Och så trilskas kroppen, så att varje steg känns som knivshugg. I höften, under fötterna, nerför vaderna. Nu har jag bokat en läkartid och lugnat ner mig såpass att jag i alla fall kan lägga upp lite bilder. För det var inte bara jobbigt. Det var även alldeles underbart.

Vi rök iväg från morsfars med deras lilla Skoda och anlände i Hemavan lagom till lunch. Efter seriös tejpning av fötterna var det dags för fotografering. Fredrik fick en chans på sig att sätta fotominen. Jag ger honom 2 av 5 i betyg där låsta knän och hans vänsterhand (klo?) drar ner helhetsbetyget.

Själv fick jag 2 chanser. Jag satte dem båda och ger mig själv 5 av 5. Det positiva ansiktet, bubblan på jackan som uppstår av höft-respektive bröstspännet, jeansens rätta 90-talskänsla samt fotens käcka position avgör toppbetyget.

Vi fick guldvittring och styrde kosan mot regnbågen. Som tur var så behövde vi aldrig avvika från stigen och hamna utanför kartan. Guldet visade sig i slutändan vara i form av Viterskalsstugan, en belöning för trötta fötter!

Oh! Fick se fjällabb! Den var elegant och hade liksom två sidenband till stjärtfjädrar som fladdrade förföriskt i vinden. Andra grejer med prefixet fjäll- framför sig som vi såg:

- Fjällvråk. Cirklade över oss under ett tillfälle på vandringen då jag på rikt trodde att jag skulle dö.
- Fjällämlar. I tusentals. Hann känna känslor inom spannet: förtjusning-irritation-rädsla-hat inför dem.
- Fjällull. Förritin så använde man det till stoppning i kuddar och täcken! Hur fantastiskt är inte det?!
- Fjällripa. Kan ha varit en dalripa, men för att det här ska bli en bra lista så får det vara en fjällis.

Nästa dag var det mulet och kallt. Mörka moln mullrade dovt medan de rullade över fjälltopparna. Vi gjorde ett halvhjärtat försök att ta oss upp till Västerbottens högsta topp men kroppen strejkade efter bara någon kilometer.

Vi kikade in i den vackra dalen. Den var lika regntung som våra sinnen.

Vi vände dock dagen genom att hoppa på stenar i en fors för att få oss någon slags thrill. Och belönade oss genom att äta våra favoritnudlar. När vi kom hem upptäckte vi att vi varit borta i nästan 5 timmar och bara tramsat. Bra vänt säger jag.

Sen la vi oss i tältet och såg på våra knän i några timmar. Fredrik smusslade ut några icke rykande exemplar av Illustrerad Vetenskap som vi förlustade oss i. Jag påmindes om mina gamla arkeologdrömmar. Redan som liten var jag en dystopiker som tänkte att "Visst är det fantastiskt med nya fynd, men för varje ny upptäckt kvarstår det en upptäckt mindre till mig att finna."

En fjällämmel, kanske den här, kanske inte, tog sig in i vårat tält under natten. Där i mellanrummet mellan inner- och yttertält sprang den omkring och skrek och krafsade mot våra huvuden i 8 timmar och när vi öppnade upp till förtältet på morgonen satt den vid Fredriks kängor och började skälla på oss. Som grupp råkade fjällämlarna sedemera ut för instant charma senare under dagen. Utan min vetskap råkade jag trampa ihjäl en lämmel. Fredrik blev förfärad men någonstans också lite stolt, som om jag gjorde det för hans skull.

Efter blodutgjutningen började vi traska tillbaka. Solen bjöd till och vi unnade oss att åka skidlift ner. Kalla mig lat, men det var sjukt värt.

Bästa Barnen

2011-08-22T10:59:00.000+02:00

Det nya tillskottet i klanen Philipsson - Elsa!

Rut, Irma och Top Hat

Can't Sing Psycho Girl Freaks Out When She Can't Hit The Right Notes!!!

2011-08-21T13:33:00.000+02:00

Så här känner jag mig ibland. Ganska ofta när jag försöker sjunga countryunderstämmor till Gillian Welch. Eller när jag över huvud taget försöker få min röst att låta annat än SkellefteEFS och inte lyckas.

Mina bästa kvinnliga sångröster inom populärmusik utan inbördes ordning:

- Stevie Nicks

- Lovisienstadt (!)

- Beyonce

- Patti Smith

- PJ Harvey

- Adele

- Cindy Lauper

Jag har nog glömt några självklara. Vilka är era bästa?

Kringvandrarna

2011-08-20T16:24:00.001+02:00

Igår kväll skrattade jag högst. Skrattade mest. Märkte ut mig med mitt skratt. Något ska man ju vara bäst på. Träffade Jenka. Hon var snygg och rolig. Fick mig att tänka på Piteå och andra småstäder. Alltså Skellefteå. Och det fick mig att tänka på hockeyspelare. Att jag beundrar dem. Inte för att de fysiskt eller tekniskt är duktiga på det de gör, utan att de flyttar runt så mycket och finner sig i sin situation. De blir köpta av lag, skriver på kontrakt för att utveckla sig själva och sitt spelande. De offrar vardagens gemenskap med vänner och familj för sin karriär. Jag tänker förstås på Skellefteå för att det är mig närmast om hjärtat och jag tänker på alla de som flyttat dit och kanske tänkt fyfan, här finns ju inte ett jävla skit förutom hockeyn och EFS, och jag tänker att de är modiga som gör det här om och om igen, i nya städer. Lämnar vänner, lämnar familj och trygghet, eller tar med sig sin familj och börjar om på nytt. Om och om igen. Och ibland så lär de sig älska sin nya stad, eller i alla fall förhålla sig till den på ett bra sätt. De förälskar sig i en älvspromenad, de ser storheten i en gratis indiefestival, de uppskattar det som finns och klagar inte. För någon som tycker att all sorts förändring är jobbig är det svårt att förstå hur man klarar av att bryta upp och börja om från noll över huvud taget. Dagens ros skänker jag till alla ni sportskvinnor- och män som gör detta för er passion.

Mormor 89

2011-08-17T16:58:00.000+02:00

På sistone

2011-08-17T16:53:00.000+02:00

Till fjälls

2011-08-10T14:24:00.000+02:00

Imorrn bär det av till fjällen igen. Hoppas kunna dokumentera resan flitigt så att jag får lite kul att blogga om. Men innan dess ska jag till sjukgymnasten, hetspacka, sätta mig på en buss, hämta en bil, åka till mor och far, packa om alltihop och sova något litet. Önska oss lycka till. yr.no säger regn. John Pohlman säger uppehåll. Jag säger så här: John Pohlman har funnits med en hela ens liv. Det har inte yr.no.

Svarta sanningar och vita lögner

2011-08-08T19:22:00.000+02:00

Det vore t ex himla kul att börja ett inlägg så här: "Idag har jag haft världens bästa dag!", men jag har svårt för att ljuga. Det märks på mig direkt, eller så får jag nervösmage och mår dåligt för att jag är en dålig människa som inte klarar av att säga som det är. Detta ligger mig i fatet. Jag skulle så innerligt behöva ljuga om en grej just nu, men jag kan inte. Det är som att jag hellre skulle bli påkörd av en bil för att slippa säga sanningen och istället ha en riktigt bra anledning till att inte klara av saker. Eller att jag önskar att min sjukgymnast kunde ge mig bannor så att jag hade något att skylla på. Men jag har inte det. Bara mig själv. Att jag inte orkar med så mycket mer än att existera. Att jag är för klen just nu. Att jag inte klarar av stress.

Men okej, listor kan jag fortfarande göra för att se det POSITIVA:

Dagens 3 bästa
* Middag på bordet när jag kom hem
* En perfekt mogen nektarin, in i min mun
* Curb, säsong 8.

Till långsamhetens lov.

2011-08-07T20:23:00.000+02:00

Hej dagboken.
Idag cyklade jag till Nina i Baggböle. Det var fint att sitta med gråten i halsen tillsammans med någon annan, lyckas stänga den ute mellan varma klunkar starkt kaffe. Efter att vi pratat om sorg ett tag var det dags att göra något skojigare, så vi tog oss an projekt DASSGOLV och brainstormade lite idéer. Jag föreslog att vi skulle måla en stor kompassros. Trevligt att titta på och samtidigt undervisande. Det slutade dock i ett samstämmigt beslut: harlequinrutor. Det känns som ett bra mönster att utgå ifrån, som beroende på färgval kan anta olika skepnader.
Avslutade besöket med att kliva in i hallonbuskagen och plocka på mig av skogens skafferi. Cyklade hem med Ove Wikströms sommarprat i lurarna och fick en gråtattack när han pratade om hur vi formas som individer i samtal med andra. Kände mig ensam, som om jag inte formas längre för att jag sällan har de där djupa intellektuella samtalen och aldrig hinner läsa de där böckerna jag velat läsa. Som att jag är en lerklump som bara ligger och väntar på att sättas på drejskivan. Det finns vissa grejer som slår an någonting i en som man inte kan kontrollera. Och istället för att köra på barra borde man nog stanna i det där som gör ont ett litet längre tag än vad som känns uthärdligt. Istället susade jag nerför en backe utan att bromsa och när det gick som snabbast så kände jag mig plötsligt lugn, som om hastigheten bedövade.

Helium

2011-08-06T12:10:00.000+02:00

Jag hatar så innerligt att var den där heliumballongen som så lätt fladdrar iväg och som är i behov av ett fast ankare på marken. Och som feminist är det frustrerande att finna sig själv i stereotypa roller där kvinnan porträtteras som skör och irrationell och där mannen står för trygghet och rationalitet. Vill slita ut de där nötta bilderna och klistra in dem i helt andra sammanhang, där jag står med fötterna på jorden och utstrålar trygghet och lugn, medan jag i ett stadigt grepp håller i en fladdrig heliumman.

Sanningen gör ont.

2011-07-30T22:43:00.000+02:00

Fick en smärre kris igår. Två personer var brutalt ärliga mot mig angående två olika saker och det var mer än vad jag klarade av. Fattar inte vad det är för någon sörja jag går och bär på, det enda jag vet är att den är svart, gammal och svår att göra sig av med. Eller förresten, jag vet inte om den är särskilt gammal. Den är mer lik en surdeg. En surdeg som har någon slags skitgammal grundsurdeg i botten men som fyllts på med ny skit som jäst till en ny surdeg och så vidare och så vidare.

Började tänka på något så sorgligt att jag slutat drömma om saker. Inte för att jag inte tror att det finns saker jag skulle vilja uppleva utan för att jag inte vill kasta pärlor för svin. När jag ändå inte förmår uppskatta bra och fina saker så tänker jag att det vore så bortkastat om de ödslades på mig. Hyfsat dumt sätt att tänka, men det går inte att bli av med, det är en del av surdegen. Det enda jag möjligtvis drömmer om, eller i alla fall hyser ett vagt litet hopp till, är att jag någon gång kanske vågar mig på att baka bröd av den där degen, och att jag kanske vägrar spara den sista slatten, vägrar ställa in den i kylskåpet igen där den kan fortsätta att jäsa i det fördolda.

Vänligen,
En livegen bagare